tänkte skriva ett inlägg om knut o mig i hoppningen.

jag har i stort sett alltid varit livrädd för att hoppa. jag är verkligen sveriges sämsta hoppryttare, men jag har ju en f.d hoppinriktad ponny, vilket underlättat mkt. han vet hur man ska göra, och har lärt mig väldigt mkt. även om han kan bli lite het, så gör han inget dumt. på sista tiden har min hoppning blivit mkt bättre. jag tänkte bara en dag: skitsamm, ramlar jag av så gör jag, jag släpper rädslan! det gjorde jag, och det gick mkt bättre direkt! lätt var det inte, men det gick. nu har vi t.o.m gjort en fälttävlansstart, även om det bara va startfälttävlan, så är det ju fälttävlan. vi blev godkända, och det var jag nöjd med. som mest har vi hoppat ett enkelhinder på 105cm, och det var själva, utan tränare. vi har hoppat bana på 90 cm tror jag. till våren ska jag köpa lite mer hopputrustning och göra ngra starter. LD-LC, och sedan till hösten kanske LB. dett jag gör är att jag sitter o försöker anpassa avståndet till hindret själv, men jag måste låta knut fixa det, han kan ju, jag förstör ju bara hans koncentration.

en ska till jag gör är att jag inte tar fram armarna. jag har dom gärna långt bak, och med det kan han ju inte sträcka ut halsen, och när det blir högre och han måste sträcka ut halsen kommer han dra mig ur sadeln. alltså måste jag träna på lägre höjder, och sedan gå uppåt.

imorn ska vi ju hoppa kl 13, tänk på mig då!;)


105 cm;)